- Min goda vän Stephs katt IP NL*Pendragon’s Weathergirl alias Zoé blev World Winner i helgen! Det är förmodligen det finaste epitet man kan uppnå utställningsmässigt inom FIFe och jag har svårt att tänka mig en katt som så väl förtjänar WW09 framför sitt namn. Zoé är en av de absolut vackraste och mest rastypiska katter jag sett oavsett ras men som cornish rex är hon bara helt outstanding! Hennes enda fel är att hon är kastrerad. Steph har cornish rex-uppfödningen AmazingNature’s som hittills fött upp en väldigt fin kull, som blev BIS när den ställdes ut på Sydkattens utställning i våras. Något jag dokumenterade med en massa bilder i ett blogginlägg. Jag har fått tillåtelse att flasha Zoé lite här i bloggen, titta och njut:

WW09 IP NL*Pendragon's Weathergirl

- Kattungarna har börjat bajsa! Tänk att vara uppfödare och leva en tillvaro där dylikt ses som nyheter… Hursomhelst, ett helt gäng minikorvar har hittats i sandlådan så äntligen börjar de fatta vad man ska ha den till. Fast föda är fortfarande konstigt men jag tror att åtminstone hälften har vågat sig på att ta sig några smakbitar. Duktigast är helt klart Kungen.

- Jag har äntligen fått svaret från Dexys obduktion. Vid det första beskedet hade de inte sett någonting – det är då de öppnar upp kroppen och tittar på organ o dyl för att se tecken på organsvikt eller andra uppenbara saker. Vid det andra hade de kollat på t ex hjärnan och precis som jag väntat mig var det där de fann förklaringen. Dexy hade en hjärntumör. Om vi upptäckt detta tidigare, via CT-scanning eller magnetröntgen, hade lösningen ändå varit avlivning. Jag är å ena sidan väldigt tacksam att ha fått ett klart besked på vad som hände – vad jag förstår hör det inte till vanligheterna att man får något svar på när en katt avlivas pga neurologiska symptom. Å andra sidan undrar jag varför vi inte omedelbart då vi kom in till sjukhuset under helgen fick reda på att möjligheterna att kolla hjärnan inte fanns på Djursjukhuset i Malmö, utan att vi i så fall skulle remitteras till Helsingborg. På så vis hade vi kanske kunnat undvika att han fick tillbringa sina sista sex timmar på en plats han avskydde och dessutom dö utan de människor han såg som sin trygghet.

Den senaste veckan har jag gråtit och sörjt väldigt mycket igen efter att ha landat lite grann av allt som hände efter att Dexy dog (kattungarna föddes och rutinultraljudet i min graviditet visade på ett sällsynt komplicerat tillstånd som är livshotande för tvillingarna). Vi fick en tid hos en kurator för att bearbeta och reda ut att vi drabbats av så mycket svårigheter så här långt i min graviditet och hon blev nog lite ställd när jag nästan galghumoristiskt pratade på om hur jag upplevt komplikationerna hittills, medan jag i slutet av mötet fullständigt bröt samman då vi av en tillfällighet kom in på Dexy. Jag känner fortfarande frustration över att jag inte kan förmedla hur oändligt mycket Dexy betydde för mig, att jag inte kan tänka på honom eller skriva detta utan att gråta och att jag har så svårt att vilja acceptera ett liv och en framtid utan honom. Men mestadels känner jag faktiskt den där tacksamheten av att ha haft honom i mitt liv och att sorgen är ett tecken på en stor, stor kärlek. Att vara uppfödare och i bästa fall lägga grunden för en sådan relation mellan en utflyttad katt och dess ägare är ett makalöst stort äventyr och privilegium.

Dexy i sin favoritfåtölj, tre dagar innan han dog.

Jag vill börja det här inlägget med att tacka så varmt och innerligt för alla fina kondoleanser jag fått både här i bloggen men även via andra kanaler. Dexys död gjorde mig verkligen förlamad av sorg och slungade mig dessutom in i feber och kraftig förkylning. Ingen svininfluensa hoppas jag, känner mig på bättringsvägen nu. Jag vet nu att sorgen drabbar utan hänsyn till art – att hantera Dexys bortgång har varit tyngre och mer förtvivlat än någon förlust jag varit med om tidigare, trots att jag förlorat närstående familj förut. Ganska omgående efter att ha skaffat mina första katter – Dexy och Bobo – förstod jag att relationen till ett djur kan vara en mycket speciell sak, dels genom den vardagliga glädje de innebär men även på ett sätt som inte kan konkurrera med relationen till en människa. Vad som kan ses som en brist hos djuren, deras ordlöshet, är i själva verket något som skapar andra uttryck för det samspel man har med dem. Det innebär att man fäster sig så starkt vid deras uttryck, deras läten, deras egenheter i sin närkontakt med en – det som helt enkelt är deras kommunikation. Men även andra ”brister” hos djur, såsom att de inte går att resonera med, är rena tillgångar hos dem sett i ett annat perspektiv. Ett djur har inte baktankar, det sviker inte och det är alltid ärligt. Dexy, med sin speciella och stolta karaktär, visade alla dessa kommunikativa sidor väldigt tydligt och det gav mig verkligen känslan av lycka att i långa stunder titta honom i ögonen och försöka utröna vad han tänkte, ömsom kisande, ömsom tittande helt oavvänt på mig. Sådana egenheter, katters personlighet, som man liksom vant sig att identifiera och leta efter i mötet med sina respektive kattkompisar blir så märkbara när de inte finns där. När de inte uppsöker en. Första nätterna efter att Dexy dött hade jag som fantomvärkar av att han inte låg vid min sida. Jag kunde så klart och tydligt föreställa mig värmen och tyngden av hans kattkropp i sängen, de små vågorna längs insidan av hans tassar, hans lite torra trampdynor och kinderna med de enstaka morrhåren. Även nu när jag skriver tåras mina ögon.

En tröst i den här situationen är att Dexy trots allt kommer att obduceras och att vi därför kommer att få svar på vad som hände. Kanske ett svar som är oklart eller väcker fler frågor men det är något konkret och jag behöver ramar för min sorg. Jag hade ju först fått besked om att enbart frakten skulle kosta minst 4000 kr men tack vare ett tips ifrån Päivi, som har uppfödningen Tiddlywinks, läste jag mig till de rutiner som SVA (som handhar obduktionerna) har för inskickande av döda djur – vilket sker med Postens företagspaket, såvida inte extraordinära smittskyddsmässiga omständigheter råder. Det är inte första gången jag häpnar över Djursjukhusets agerande kan jag säga, och jag är inte ensam. Jag tänker på de åtskilliga som liksom jag måste ha konfronterats med chocken att inte ha råd att obducera sitt djur bara för att Djursjukhuset fått för sig att de ska skicka alla djur med kylt privatjet… Och detta helt i onödan.

Under andra omständigheter vet jag inte hur länge jag varit sänkt av den här sorgen – nu var det i stället så att jag fick ta mig samman och försöka vara en god matte och uppmärksam uppfödare med tanke på att Tamsins förlossning närmade sig. Söndagen 20 september var det finaldags i Scandinavian Winner – årets största katthändelse i Skandinavien – och uppfödarna till Tamsins dejt Linus erhöll den åtråvärda titeln för sin S*Ärenskogens Star Light – en kusin till de kattungar Tamsin bar på. Och klockan fem på morgonen i lördags, 26 september, var det så dags, efter en natt med gnyende och oro. På tre timmar födde Tamsin – under stor kamp och en del obeslutsamhet om födsloplats – 7 kattungar. Dessa var:

1. maskad hane
2. rödvit hane
3. maskad, kön osäkert
4. röd hane
5. röd hane (”de två röda” kom ungefär så fort som uttrycket, båda var ute på tio minuter)
6. chokladsköldpadd bicolour hona – fantastisk! – dödfödd ✝
   
7. blåsköldpaddvit hona, som föddes under mina återupplivningsförsök av  #6, som dock var förgäves.

Det var först efter förlossningen som jag fick en närmare titt på de maskade och slöt mig till att den ena av dem var en hona – jag behöver dock titta lite närmare innan jag är helt säker. Överraskningarna med kullen var flera – men med tanke på antalet fick jag också som jag hade förväntat mig. Jag syftar på att jag väntat mig tre röda hanar, eftersom färgutfallet rent genetiskt i denna kull enbart ger röda hanar. Det innebär att den maskade hanen är röd- eller crememaskad. Överraskningen var förstås att Tamsin överhuvudtaget bar på maskning – och choklad samt dilution (”spädningsanlag” som ger färgerna blå och lila). Det ska bli riktigt kul att se vilken färg den maskade honan får – padda blir hon oavsett eftersom alla honor i kullen är det, men jag tror inte att hon är brunsköldpaddsmaskad eftersom det borde ha visat sig vid det här laget genom att de maskade områdena skulle ha mörknat. Hon kan alltså vara blå-, choklad- eller lilasköldpaddsmaskad och dessutom eventuellt med vitt. Intresseförfrågningar välkomnas varmt – preliminärt kommer jag själv inte att spara någonting ur den här kullen eftersom jag måste vara realistisk med att jag som förstagångsmamma väntar tvillingar.

Hursomhelst, bilder kommer givetvis även om det nog blir mest miljöbilder så här till en början, snarare än individuella porträtt. Vill inte böka runt för mycket med dem, det fixar de så bra själva med sina (mjölk)barslagsmål som leder till förorättade pip och Tamsins upprörda fostrande stämma. Bobo tycker att kattungarna är 1) extremt läskiga 2) fortfarande fascinerande nog för att han ska sitta och glo på dem en lång stund innan de piper till och han far som en raket ur rummet till andra änden av lägenheten. Så snart Bobo och Tamsin stöter på varandra, den sammanlagda minut per dygn som Tamsin inte ligger hos ungarna, ger de varandra ett dissigt fräs – jag har hittills lyckats tolka Bobos som ”Du luktar skitkonstigt och ligger hos en massa läskiga kryp hela dagarna, knäppis!” och Tamsin, ja hon säger väl som vilken stolt mamma som helst skulle säga över ett sådant uttalande.

Under tiden kan jag fresta med två gallerier, bilder från förra helgen då Phoebes kattungar fyllde 9 veckor samt vardagsbilder här hemifrån som visade sig bli bland annat sista bilden på Dexy (högst upp i detta inlägg) och uppvisning av Tamsins oändliga mage.

This time, Saturday was Caturday! This weekend, September 26th, our second litter was born out of S*Silkwave’s Good Choice aka Tamsin and S*Ärenskogens King of Forest aka Linus. Excitingly enough, these kittens will be cousins to S*Ärenskogens beautiful Scandinavian Winner 2009, S*Ärenskogens Star Light, and if they are half as promising I will be a very happy breeder. The outcome is six live kittens, preliminarily four boys and two girls. The boys are one red-white, two red and one red or creme pointed. The girls are one pointed girl, colour too early to tell, and one dilute calico. There was a chocolate calico in the litter too who was sadly stillborn and couldn’t be revived. However, this confirms that Tamsin carries the chocolate, dilute and point traits, to my astonishment. This litter has a 50% chance of B blood babies and the pedigree, which is a mix of stable Swedish and Finnish lines with some CFA mixed in, can be seen here. We welcome enquiries!

Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade – var ju bortrest en vecka och sedan dess har inte hälsan varit på topp. Sjukskrivningen är förnyad och jag har fortsatt krämpor av alla de slag, är väl lika bra att erkänna att de beror på en högst oväntad men också väldigt välkommen tvillinggraviditet som tyvärr inte varit helt okomplicerad hittills. Det är inte bara jag som är mer fertil än väntat – Tamsin kom ju hem ifrån Uppsala och var e-n-o-r-m. Så pass stor att jag har svårt att tro att hon, som vi gissade, har förväntad nedkomst sista september, för i så fall kommer hon kanske att slå rekord. Angela med uppfödningen Spotless sade, när hon såg nedanstående bilder, att hon nästan är större än vad hennes hona Alfa var när hon fick 10 (sic!) kattungar, varav dock en dog efter något dygn om jag minns rätt. Gissningar välkomnas så klart!

Man måste ju locka fram en pose...

Boken "Den oändliga historien" skrevs kanske om Tamsins mage?

Skymningstund har sudd i mund.

Pälskvaliteten har ju varit bättre, den är helt yvig och matt nu. Men hon är snyggare än matte!

Med tanke på hur stor Tamsin är känns det som tur i oturen att jag är rätt så hembunden nu; det finns nog ingen risk att jag lyckas missa när det är dags, trots att vi inte riktigt vet när hon blev befruktad. Jag hade sett fram så länge mot Scandinavian Winner-utställningen i Nyköping men fick avboka pga att jag haft några rundor till Kvinnokliniken i veckan och nog behöver stanna på hemmaplan.

Kull numero ett växer och frodas, 8,5 veckor är de nu. Alla är tingade till underbara hem, Clarendon plockar jag hem själv som sagt medan Minion har sin kommande matte i Stockholm och Caslon stannar nere på den skånska myllan, där hon spännande nog kommer att få en liten hundkompis! Titta gärna in på den senare länken där bilder på Caslon och husse-to-be finns, såå sött! Minion och Clarendon kan vi visa upp medan de hjälper till med tingningsbestyren…

Nom nom...