…att jo, jag är hemma! Inte bara på permission, utan jag har blivit utskriven, på villkoret att jag återkommer på kontroller ett par gånger i veckan. Otroligt och jag får lov att ta en dag i taget, minsta felaktiga känsla och de har sagt att jag måste komma in igen. Jag var hemma på permission på lördagen och kontrollen efteråt visade att min livmodertapp var fortsatt stabil, så de vågade släppa mig. Ordinerad fortsatt vila och stillsamhet och jag går nog med på nästan vadsomhelst så länge jag får vara hemma. I kväll har jag haft universums mysigaste, spinnigaste, busigaste kattungar klättrande på mina byxor, sittande i mitt knä, sovande i min famn eller spanande från min axel. Lycka!

Solomon-gubben, liten har blivit... större!

Jag tog några bilder när jag var hemma i helgen men eftersom jag varken kan eller får böja mig, sitta på huk osv blev det väldigt svårt att få några vidare motiv. Batsy kom inte med alls, så henne får jag ta fler bilder på nu när jag är hemma igen. Man kan säga att det är lite lo-fi-stuk på bilderna, för att få det att låta lite bättre…

Så här ljuvligt kan det vara med kattungar...

Ett första galleri kommer här, som är en sov- och slapparstudie från för mer än en vecka sedan – min älskade sambo tillika ställföreträdande uppfödare har tagit bilderna.

Ett andra galleri, med mina värdelösa bilder från i helgen, kommer här. Kattungarna fick sin första vaccinationsspruta några dagar tidigare och det visar sig i lite vätskande ögon på några av dem. Inget kladd, inga blinkhinnor framme eller svullnader så det känns inte så farligt men ser så klart rätt ofräscht ut. Och en sista brasklapp: de flesta bilderna är tagna på kvällen. Så, nu ska jag sluta skämmas. Bättre ett galleri med kassa bilder, efter tre veckors paus, än ingenting – right?

En annan nyhet är att Pumlan – dvs Caturday Clarendon, från första kullen, har flyttat hem hit. Introduktionen kunde väl ha gått bättre, lägenheten är tillfälligt avdelad så att katterna ska vänja sig vid varandra. Hade ju lite moment 22 i att Pumlan blev äldre och äldre (nu 4,5 månad) men att jag inte ville ta hem henne innan kattungarna fått sin första vaccinationsspruta. Hursomhelst har vi pluggat in en Feliway-dosa för att Tamsins mammahormoner ska lägga sig lite och även Pumlan känna sig lite mer hemma. Uppfödning är ibland en övning i att ha is i magen och oftast lönar det sig och faller ut i t ex sådana här stunder:

Bobo, Tamsin och älskade Dexy.

Jag tog ungefär tio bilder i mulet ljus bara för att de var så jäkla söta. Alla från Bobo – numera äldst och med mest pondus av kattfamiljen här hemma – till de små korkade monstren till grusglufsare. Eftersom jag ofta tar ett par hundra bilder när det blir porträtt på kattungarna orkar jag sällan mixtra med dem något, utan förminskar dem mest ifrån råformat innan de läggs upp på servern. Men ibland när det blir lite färre bilder, som i dag, tar jag mig lite tid att leka med inställningarna, på gott och ont. Här har jag dragit ned färgmättnaden en hel del och i stället ökat på ”vibrance” (intensitet?) så att de färger som är där blir lite klarare. Färgåtergivningen är alltså inte helt korrekt och nyanserna väldigt kalla. Blev lite halvkul ändå tycker jag, om man jämför med det slätstrukna originalet (*infoga mer muttrande över vädret.*)

Den här myspåsen köptes när Bobo var en kattunge. Han fattade inte alls meningen med den de första åren, men om jag lade den platt så att öppningen blev som en dyna kunde han tänka sig att sitta i den. För några månader sedan fick den en total renässans! Nu gräver och donar Bobo flera gånger om dagen för att verkligen komma så djupt in han bara kan i påsen, som onekligen blivit några storlekar för liten för den något korpulente herren. Ibland får han hjälp att komma långt in. I dag hade han fixat det helt själv.

Bobo i sin alldeles egen påse.

Den här lille grabben var nyvaken förra fotosessionen och fick därför rätt tråkiga bilder. Nu får han upprättelse! Förutom Solomon syns, från vänster till höger, Batsy (Bathsheba), Kungen (David), Abbe (Absalom), Jonte (Jonathan) och underst på rygg har vi Goliath (ingen närmare presentation nödvändig?).

Caturday Solomon the Successor tittar rakt in i gluggen.

En sak jag ofta reagerat på när jag sett kattungebilder är att de har riktigt svartbruna klor. Äckligt ju! Har inte folk vett att rengöra klorna innan plåtandet? Vis av erfarenhet kan jag konstatera att den där konstiga, vaxliknande smutsen dels sitter som sten, dels… är närmast obegriplig i vad den kommer ifrån? Hudavlagringar från mamma eller nåt? Visserligen medan mamsen är ren och fin på magen så, jag vet ärligt talat inte. Bara att det är rätt omöjligt att få allt detta: rena klor, glada kattungar, få rivmärken på händerna. Jag försöker ändå skrapa bort lite när jag kommer åt. Lite annan kuriosa för er som inte fött upp kattungar är att de första veckorna kan kattungarna inte dra in klorna. Därför rivs de en del vare sig de vill eller ej. Kan bara återigen konstatera att det är tacksamt att inte vara kattmamma…

En slumrande Goliath millisekunden innan han brutalt väcks av Solomon.

Jonte gnager på brorsans öra. Om nom nom...

Den här tjejen gillar att klättra! Hon är nog den som är gladast åt att den blåa kanvasburen återigen är en del av hagens inredning. Tamsin tycker väl att den är… så där. Hursomhelst, buren har ett plastat tygnät som är tacksamt att klättra i för ivriga pytteklor, som Batsy har.

Elaka matte lyckades bara fånga flörten halvvägs.

Ett myller av liv!

Usch, jag ogillar att behöva kalla kullen för något så fantasilöst som ”kull 2″ men jag har inte alls kunnat komma fram till något tema för kullen än. Inget som känns så där klockrent. Nåväl, det är ju knappast prio 1 heller så det kommer tids nog. Senaste nytt är att färger och kön har blivit lite omfördelade, om än fortfarande med en brasklapp för att det jag förmodligen är sämst på när det gäller uppfödning är att könsbestämma. Som det ser ut nu är det i alla fall en helröd ENORM gosse, som igår vägde 30 gram mer än sina syskon; 2 rödvita gossar, den ena med mer vitt än den andra, som har en fin ljusare röd färg än sin bjässebrorsa; 2 maskade bröder – japp, det var nog önsketänkande att en av dem skulle vara en tjej – och så slutligen tjejen förstås, the one and only blåsköldpadda med vitt. Hon är ”under utvärdering” – dvs jag tar inte emot intresseanmälningar för henne annat än högst preliminärt just nu. Förhoppningen är att hon ska gå i avel, om än inte nödvändigtvis min egen. Det vore dock kul om den typmässigt mest lovande i kullen blir en av gossarna faktiskt, kanske en av de maskade – som jag personligen tycker ofta hamnar på efterkälken typmässigt. De kommer allt starkare dock, om man ser på rasrepresentanterna ute i landet. Senast i form av den svartsköldpaddsmaskade S*Axiom’s Ruter Ess som blev Scandinavian Winner för ett par veckor sedan – jag har inte sett henne själv men med de föräldrarna är hon nog just ett ess!

Hursomhelst, här presenteras de små i någorlunda födsloordning, är nämligen inte helt hundra på de maskade och röda eftersom mina markeringar försvann rätt snart och de föddes så jäkla tätt. Numera har jag dock koll och om det ser ut att vara lite smuts- eller blodrester på bilderna så är det i själva verket nagellack. Fler bilder (tre på varje kattunge och lite annat smått och gott) finns i galleriform här!

Maskad hane #1 - antingen röd- eller crememaskad, kanske med vitt.

Rödvit hane #1 - den med mest vitt.

Maskad hane #2 - den f d könsbytaren. Röd- eller crememaskad ev med vitt.

Helröd hane - han kallas Goliath för han är så STOR! Mörkröd, brinnande orange.

Rödvit hane #2 - ljusast av de röda, så vän och fin.

Honan - blåsköldpadd-vit. Sist ut, massa krut!

Bobo börjar våga sig närmare de små, även om de är mycket suspekta...