Fniss, fick precis ett samtal ifrån fodervärds-Anna som smått chockad berättade att hon fått en leverans som vägde 100 kg. Jag hälsade på kattungarna igår och nämnde då att jag gjort en beställning på 10 säckar kattsand – något Anna fick till 10 kg. Så nu står det en inplastad pall med 100 kg sand utanför Annas dörr och hon verkade rätt febrilt fundera på var hon skulle kunna stuva in all sand. Stackarn. Men nu slipper hon förhoppningsvis situationen de flesta kattägare nog råkat ut för pga dålig planering; att stå med lite sandrester kvar i botten på en låda och missnöjda katter som vill ha nya, fräscha massor med sand. Åtminstone för ett tag.

Själv fick jag också en leverans idag, även den ifrån Oliver’s. Första beställningen för min del och hittills är jag nästan chockad över deras fantastiska rabatter. Det är sällan man stöter på leverantörer som är villiga att slå samman flera olika rabattkoder. Så, jag fick ett ”100% extra”-erbjudande (alltså att beställningen dubblas kostnadsfritt) via ett samarbete mellan Oliver’s och Agria, där jag har katternas försäkringar, och sedan nappade jag på det erbjudande som gällde för månaden med en liter laxolja för 108 kr med uppfödarrabatt i stället för 170 kr – som i praktiken alltså blev två liter! Dessutom har jag köpt en säck torrfoder (sic!) med köttinnehåll från enbart lamm och anka. På senare tid har det varit väldigt besvärligt att hitta kött till min foderallergiker Dexy, så att det täcker hela hans näringsbehov. Han tål lamm och kalkon men det är inte lätt att hitta lever och hjärta från dessa djur och kilopriset för hans mat är nästan orimligt hög. Eftersom alla mina katter älskar torrfoder, på det där läskigt junkieliknande sättet som torrfoder tenderar att skapa hos katter, tänkte jag prova att alternera kosten med det här nyare torrfodret som alltså inte innehåller de vanligaste proteinkällorna.

Jag hade själv lite problem att komma på var jag skulle stuva in de vakuumförpackade säckarna med foder så att de inte skulle stå för varmt, så den öppnade balanserades upp i städskåpet medan den oöppnade fick stå tillfälligt på köksgolvet. Den stora flaskan laxolja var lite för hög för skafferiet så den ställde jag på arbetsbänken i köket. Efter en timme hade Dexy tuggat loss och sönder pumpen till flaskan samt tuggat hål på nämnda vakuumförpackade säck, som man verkligen tycker inte borde lukta kattmat. Dessutom hade han puttat ut plåtburken jag fyllt med torrfoder till yttersta kanten av köksbänken. Så, inte så mycket att göra förutom att knöla in sakerna där de fick plats – visserligen med upptäckten att Dexy godkände sin nya diet med råge. Laxolja och omega-3 sägs ju kunna inverka positivt på hudåkommor och eftersom Dexy hittills inte visat sig överkänslig mot fisk känns det värt att prova. Hoppas att det ska skänka lite lyster till pälsarna i hushållet också.

Jag tog 500 bilder igår och har lyckats banta ned urvalet på ok resultat till 100. Hjälp. Men eftersom jag ska hälsa på min mor i en vecka från och med söndag måste jag beta ned bilderna till ett antal som kan visas upp här i bloggen. Återkommer när den saken är klar, pust…

Ah, och just det. 3 september kommer Tamsin hem igen – efter en kvartalslång dejt/semester i Uppsala. Saknaden är helt tokig men det ser med största sannolikhet ut som att hon kommer hem med magen full av liv. Om hon är dräktig föds Caturdays andra kull förmodligen i månadsskiftet september/oktober. Sedan ska jag nog aldrig lämna ifrån mig min kärlekskatt någon längre stund igen – även om hon verkar ha stormtrivts hos sin generösa värdfamilj: Janne, Barbro och Linus med Ärenskogens.

Fibisen stretchar

Japp, det är då jag räknar med onlineförlossning och b-filmsmaraton medan jag och Fibisens fodervärdar vakar. Nu tar jag givetvis ut massor i förväg – till att börja med gäller ju att se hur magens lilla lyktor tänds runt 21:a dagen efter parning. Men ååh vad jag önskar och hoppas att Yams och Phoebe har fått till det! Och oddsen talar ju för det; ingen av dem har misslyckats på första parningsförsöket hittills…

När jag hämtade Fibisen i Uppsala i helgen hann jag också med en sväng till Märsta och Skogkattklubben Birkas annorlunda dropinutställning. Ett roligt initiativ som nog var skapat mer med hänsyn till katterna än till eventuell publik. En tanke helt i min anda. Det var jättekul att få träffa ”stockholmsgänget” när det gäller utställningsaktiva cornish rex-vänner och några bilder lyckades rentav få synliga motiv, om än med tveksam skärpa i vissa fall. Jag stannade så länge att jag fick språngmarschera bort till stationen och ta mig till Uppsala för att ta emot en Fibis, som inte var vidare värst nöjd med att behöva sitta i en transportväska i 6,5 timme. Jag tyckte väldigt synd om henne där hon satt och pep – dessutom var djursektionen i tåget fullpackad med folk. De var väldigt duktiga på att tycka synd om Fibisen också, t ex genom att förfasa sig över att kattens ägare inte tog hand om henne. Eftersom det var personen bredvid mig som förskräcktes över detta faktum fick jag tydligt och vänligt förklara att hon blir ännu mer stressad av att plockas upp ur buren och hållas fast i famnen hela resan, alternativt pysslas och krånglas med i stället för att vara i fred så att hon kan sova. Personens resesällskap var dessutom allergisk och en stressad katt kan ju fälla en hel del men somliga tänker väl först efter att de öppnar munnen, antar jag. Situationen fick mig att undra hur tongångarna går hos grannarna emellanåt när Tamsin löper…

Det är fortsatt mycket som händer på själva avelsplanerarfronten av hushållet – Tamsins planerade partner har bytts ut till en mogen grabb som kommer att presenteras vartefter. Förhoppningen är att de ska komplettera varandra på ett bättre sätt än ursprungsplanen, som några av er kanske fick nys om.

I övrigt är vardagslivet lyckligt opåverkat av högtflygande avelsplaner som pågår i bakgrunden. I dag har jag och Tamsin sprungit ett antal varv runt lägenheten med hennes favoritfiskespö och efteråt var hon knallröd om både nos och öron och ställde sig och drack länge ur vattenskålen. Fibisen har lyckligt återinstallerat sig hos Anna & David, med sin kattkompis Bibi, och de kära fodervärdarna har fått direktiv att försiktigt göda henne så att hon har gott om näring till vad som nu bakas i kaggen. Och häromkvällen satt jag lyckligt och iakttog en Bobo som noggrant och länge gnagde och tuggade på den långa, lite halvbeniga kalkonmuskel han fått till kvällsmat. Tamsin satt på behörigt avstånd och suktade men hon hade redan ätit upp sin mat. Till saken hör att upp i tvåårsåldern hade Bobo aldrig ätit något annat än torrfoder. Han såg väldigt förvirrad ut när han först serverades blötmat och vägen till att ge honom fullfjädrad (eller nåja, plockad men…) BARF har varit väldigt lång. Att äta ben har varit något av en sista anhalt i Bobos fall och därför glädjer det mig så att se honom använda sina kindtänder för att slita bort kött och mjuka upp senor. Äntligen har han fattat hur – och vad – ett rovdjur äter. Jag blir alltmer positiv till kalkonklubbor – med lite vana är det utmärkt och populärt kött. Kan rekommenderas, om man får tag på det.

Dagens present till er läsare är ett stort galleri från besöket i Stockholm/Märsta förra helgen, samt ett gäng bilder på Fibisen de få timmar hon mellanlandade här hemma medan matte jobbade. Klicka här eller på bilden i början av inlägget för att komma till galleriet!

Tamsin: "Husse, din örsnibb är som ett kycklinghjärta!"

Jag kan börja med en varning för starka bilder – samt det lugnande beskedet att inga katter kommit till skada i skapandet av detta inlägg. Däremot har en och annan massaker av t ex kalkon pågått i köket senaste veckan. Jag handlade kalkon, vildsvin och andra mer obskyra köttsorter för 850 kr härförleden (500 kr var alltså en kalkyl i underkant) och under denna shoppingyra slängde jag ned några enorma köttbitar som vid närmare granskning var kalkonhals. Eftersom kycklinghals förmodligen är det mest populära i kattmatsväg här hemma tänkte jag att kalkonhals skulle vara en ungefär lika stor succé – trots att jag hört att katter ofta är mer skeptiska till kalkon än kyckling. Nåväl, köttsmaken var det tydligen inget fel på men en gropigare, benigare sak än kalkonhals är svårare att föreställa sig. Jag försökte klippa och skära av några små slamsor men till slut gav jag upp och slängde nästan två hela halsar. De var något för stora för att katterna skulle kunna sätta sig i dem men för hund kan jag tänka mig att det är utmärkt tandmotion, vilket för övrigt kalkonklubborna också är (äntligen fattar jag vad förebilden till Disneys klassiska Pluto-ben är…)

Tamsin motionerar tänderna på resterna av en kalkonklubba

Ja just det, Caturday-katterna utfodras inte med torrfoder. Alls. Vi föredrar att ”släpa hem onödigt vatten” eftersom mat är det sätt på vilket katter mest naturligt fyller sitt vätskebehov, snarare än att lapa vatten (eller mjölk, haha). Emellanåt ger jag kvalitativ blötmat, med andra ord svensktillverkade MJAU, men när jag har tid och möjlighet blir det perioder av ren BARF – alltså Biologiskt Anpassad Rå Föda, som det oftast utläses. Jag lär återkomma till detta ämne fler gånger under mitt bloggande, eftersom det är en fundamental del av hur jag vill att Caturday ska utmärka sig bland andra uppfödningar. Det är långt ifrån smidigt och enkelt att utfodra med rått kött, ben och inälvor – särskilt när man har en allergisk katt som kräver tidigare nämnda mer ovanliga (och dyra) köttsorter som lamm, vilt, kalkon och vildsvin – men det är min bergfasta tro att katter inte är gjorda för att tillgodogöra sig den mängd kolhydrater som finns i torrfoder, med följden att de på lång sikt kan utveckla åkommor och besvär. Blodsplattret i tråden kommer sig alltså av att komma in i köket efter att katterna gått loss på riktigt slamsiga stycken. Plastunderlägg att kämpa med maten på samt en ständigt laddad ”sprutti” (hushållsnamnet för sprayflaska med rengöringsmedel + vatten) är A och O för att bibehålla golvet någorlunda hygieniskt. Och emellanåt stöter man på mindre trevliga överraskningar, t ex bland nämnda kycklinghalsar.

En gång lurade nog den här på att ta ett litet sandbad eller hoppa upp på sin pinne...

I övrigt har senaste månaden varit riktigt härlig både utomhus, till väder och ljus sett, men även i familjen. Sedan Tamsin var kattunge har det varit tydligt att kastratherren Bobo tycker att hon är en rätt olidlig skitunge och jag har otåligt väntat på att hon ska bli fertil och mer vuxen i sin karaktär. Jag har till och med – trots risken för livmoderinflammation – låtit Bobo para Tamsin när hon varit i löp, för att se om detta kunnat göra dem till bättre vänner. Och – peppar, peppar! – det verkar faktiskt ha blivit betydligt bättre. De sover ofta tillsammans och Dexy slipper agera medlare och kan koncentrera sig på det han gillar bäst, att gosa i hög. Vårens pälsbyte är också över; både Tamsin och Bobo har varit riktiga ruggugglor i någon månad men nu har båda fått glansig päls med fin stuns. Särskilt Tamsin har helt skiftat päls, vilket syns på bilden nedan, då den var som värst. Dessutom har katterna överlag blivit mer påflugna än vanligt (vilket är en hel del…) eftersom elementen stängts av. Numera kan man inte sätta sig ned utan att katterna flyger på en som om man hade gummiband fästa mellan dem och knät. Gärna allihop samtidigt. Lyckligtvis har jag en underbar partner, som håller låg profil i själva uppfödningen men är central för katternas trivsel. En riktig kattmagnet som gärna tar en svängom med en hugad katt. Ja, han dansar med dem i famnen, hihi!

Husse med knät fullt av sovande Tamsin och gosig Bobo.