Nu var det mer än ett år sedan jag uppdaterade här, så det är onekligen dags. Vad har hänt sedan senast? Massor i mitt liv, inget i min uppfödning. Förhoppningen var att kunna ta en eller två kullar under året men ju längre tiden gick och ju större (och mer rörliga) barnen blev desto mer omöjligt kändes det, framförallt för att vi bor i en liten lägenhet och det inte finns något avskilt område där mamma katt och ungar fått vara ifred från barnen den första tiden.

Underbara Einar (Seglin Rex Unique Specimen, som först kallades Kittler) har blivit en permanent familjemedlem hos lika underbara Anki, uppfödaren bakom S*Silkwave’s som jag delägt honom med. Han har nu övergått helt i Ankis ägo och förhoppningsvis har han snart gjort sig skyldig till att det springer småtassar i Ingarö. Titta gärna in på hemsidan och läs mer!

Min egen älskade Tamsin (S*Silkwave’s Good Choice) har under vintern blivit farmor till inte mindre än tio kattungar eftersom Séamus (S*Caturday David King of Judah aka Kungen) haft sitt kuttrasju med tre kattdamer innan kulorna rykte. Kattungarna ser underbara och lovande ut och kom i en palett med fina färger! Jag tror mig veta att flera av dem söker sina framtida hem… Petra (S*Lakriskattens), som jag samägt Séamus med, har två kullar med sammanlagt sex kattungar och Wiveka med S*Pontemonte’s fick en kull med fyra kattungar. Besök dem gärna för att se deras ljuvliga kattbebbar!

Pumlan (S*Caturday Clarendon – nu även kallad Lill-Steffe) bor hos fodervärd som också råkar vara hennes barndomshem, tillsammans med kastrerade mamma Phoebe (Rexclick Phoebe) och hankastraten Bibi (S*Pemicos Call Boy). Eventuellt finns det planer för henne framöver, jag återkommer i så fall om det.

Tills vidare ligger min egen avel på is men det gläder mig dels att de kattungar som fötts under mitt stamnamn har så underbara hem, dels att somliga av dem fått gå vidare i andras avel. Nu väntar vi bara ivrigt på att Solomon (S*Caturday Solomon the Successor) ska yngla av sig i Birgittas uppfödning S*Vågade Lockars!

Serif-trojkan

I måndags var jag och hälsade på kattungarna och hjälpte bland annat till med att klippa pyttiga men jättelånga klor, till bebbarnas förtret. Dessutom hade jag med mig en hage på några kvadratmeter som utökar tillvaron för de små en del, som genast satte igång att träna sina små lemmar. De fyllde 2 veckor på söndagen och för tillfället är pälsen att likna vid den luddiga delen av kardborreband. Lite sträv och ullig och står lite på ända.

Caslon och Minion

De har redan utvecklat ganska tydliga personligheter. Både Caslon och Minion är harmoniska, nyfikna och människoorienterade. De utforskar gärna hagen och somnar där de befinner sig utan att ängsligt undra var mamma håller hus. Givetvis har mamma katt ständig uppsikt över dem. Clarendon är en annan historia. Hon ligger helst och snuttar/sover hos mamma mest hela tiden och gör sin röst hörd om hon inte får som hon vill.

Clarendon, gaphalsen.

Typmässigt är där också två stycken som är ganska likvärdiga och en som sticker ut – samma uppdelning av gänget råder även där. Clarendon är redan lätt att likna vid prinsessan på ärten – en vacker gnällspik. Givetvis är hennes attityd rolig och söt också!

Clarendon, tyst.

De andra har mjukare linjer och mindre öron.

Underbara, pigga Caslon.

Minion, den gudagode.

Jag avvaktar dock längre än så här med att sia om deras utveckling; både mamma och pappa katt är ordentliga late bloomers som egentligen bara blivit bättre och bättre i utseende. Och det är värt att upprepa att ett typmässigt resultat över genomsnittet i denna kull vore en bonus bara det, med tanke på att kombinationen överhuvudtaget inte ger utslag på inavelsgraden förrän i sjunde generation och då på 0,346%. Tanken från min sida har varit att ”typa upp” i kommande generationer. Nog pratat om avelstanken bakom.

Som det ser ut nu kommer Minion att bli efterlängtad huvudstadsbo och jag hoppas på att ställa kullen – ojämn som den är – på Birkas utställning i november – om vi har turen att komma med. Det verkar bli många kullar anmälda i korthårskategorin, så för min del är det mer ett tillfälle att få en domares utlåtande om kullen som sådan, snarare än att se den i konkurrens med andra, mer framskridna avelsresultat. Fodervärden Anna sa att hon kommer att gråta blod när Minion far och jag förstår henne – han är verkligen underbar, den killen.

Minion och Caturday-hussen

Men själv är jag väääldans svag för Caslons lilla bortglömda tunga…

Caslon och tungan, som tittar ut emellanåt.

Ett galleri med nästan 70 bilder ligger uppe här – jag hade så svårt att välja favoriter att det blev en riktig bildbomb. Kommentarer välkomnas här – och tack för alla vänliga gratulationer och komplimanger från förra inlägget!

För de flesta nybörjare på raskatt kan det verka närmast suspekt att en uppfödare inte har det där karakteristiska S*:et framför sitt stamnamn och inte följer ”SVERAKs regler”. Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg där någon undrade varför jag gått med i (en) SVERAK(-klubb) och det självklara svaret är förstås att det är behändigt, att det är erkänt och etablerat. De har utställningar i var och varannan liten håla och det är inte precis svårt att meritera upp sina katter om man är utrustad med tålamod och pengar.

Då är det klurigare att svara på frågan varför man väljer bort en så vedertagen institution som SVERAK. Från min sida är aspekterna flera till att jag varit tveksam. Jag har varit med i en SVERAK-klubb tidigare, så jag har ändå sett det behändiga från den sidan. När det var dags att registrera stamnamn och börja med uppfödarbestyren gjorde sig mina tvivel påminda. De handlar om att SVERAK utmärker sig i sitt moderorgan FIFe genom att ha väldigt många nationella tillägg i reglerna, som styr hur uppfödare ska arbeta. Flera av dessa är kloka, rena hälsorelaterade påbud. Andra är sådana som väcker både min och andras irritation, och som verkar handla mer om en jantelagsinfluerad klåfingrighet. Somliga ska inte tro att de – dels – är något och framförallt inte att de ska kunna bestämma huruvida de katter de föder upp ska gå i avel eller ej. Denna valfrihet hos en uppfödare har SVERAK försökt förhindra, dels genom att ta bort något som kallas reservregister – dvs ett register där det går att registrera katter med avelsförbud, som kan tas bort i efterhand – och dels genom att för ett par år sedan ha försökt få igenom ett förbud mot att kastrera katter yngre än sex månader. Till saken hör att de ganska många och utförliga veterinära forskningsrapporter som finns i detta ämne är enhälliga i att det i huvudsak är fördelaktigt för en katt att kastreras före könsmognad och som kattunge, bland annat för att läkeprocessen är betydligt lindrigare samt att det inte ger några men på t ex urinrör och fysisk utveckling. SVERAK lyckades ändå rösta igenom ett sådant förbud på nationell basis (som sedan slopades av FIFe) på rena fördomar. Är det för mig attraktivt att stödja den typen av organisation? Tveksamt, som kanske kan förstås.

Jag var därför mitt i en ansökan om att gå över till den danska FIFe-medlemmen Felis Danica när två saker skedde: det ena var en hel del turbulens i FD med tvister mellan styrelse och klubbar och det andra, avgörande, var att SVERAK drog igång nationella rasråd. Någonting jag inte kunnat ta del av som FD-ansluten.

Så, svaret på varför jag gått med i NERK och därmed SVERAK är helt enkelt att jag vill vara med och kunna lyssna samt påverka i rasrådet för cornish rex. Givetvis ska jag följa de regler som gäller i SVERAK-klubbar men om ett förbud för prepubertal kastrering går igenom igen kommer jag att lämna klubben. Detta förändrar inte att jag har mitt stamnamn i CFA till att börja med, är med i CFA-klubben Swedish Cat Paws och tänker ställa ut i CFA så snart en rimlig möjlighet därtill finns.