…att jo, jag är hemma! Inte bara på permission, utan jag har blivit utskriven, på villkoret att jag återkommer på kontroller ett par gånger i veckan. Otroligt och jag får lov att ta en dag i taget, minsta felaktiga känsla och de har sagt att jag måste komma in igen. Jag var hemma på permission på lördagen och kontrollen efteråt visade att min livmodertapp var fortsatt stabil, så de vågade släppa mig. Ordinerad fortsatt vila och stillsamhet och jag går nog med på nästan vadsomhelst så länge jag får vara hemma. I kväll har jag haft universums mysigaste, spinnigaste, busigaste kattungar klättrande på mina byxor, sittande i mitt knä, sovande i min famn eller spanande från min axel. Lycka!
Solomon-gubben, liten har blivit... större!
Jag tog några bilder när jag var hemma i helgen men eftersom jag varken kan eller får böja mig, sitta på huk osv blev det väldigt svårt att få några vidare motiv. Batsy kom inte med alls, så henne får jag ta fler bilder på nu när jag är hemma igen. Man kan säga att det är lite lo-fi-stuk på bilderna, för att få det att låta lite bättre…
Så här ljuvligt kan det vara med kattungar...
Ett första galleri kommer här, som är en sov- och slapparstudie från för mer än en vecka sedan – min älskade sambo tillika ställföreträdande uppfödare har tagit bilderna.
Ett andra galleri, med mina värdelösa bilder från i helgen, kommer här. Kattungarna fick sin första vaccinationsspruta några dagar tidigare och det visar sig i lite vätskande ögon på några av dem. Inget kladd, inga blinkhinnor framme eller svullnader så det känns inte så farligt men ser så klart rätt ofräscht ut. Och en sista brasklapp: de flesta bilderna är tagna på kvällen. Så, nu ska jag sluta skämmas. Bättre ett galleri med kassa bilder, efter tre veckors paus, än ingenting – right?
En annan nyhet är att Pumlan – dvs Caturday Clarendon, från första kullen, har flyttat hem hit. Introduktionen kunde väl ha gått bättre, lägenheten är tillfälligt avdelad så att katterna ska vänja sig vid varandra. Hade ju lite moment 22 i att Pumlan blev äldre och äldre (nu 4,5 månad) men att jag inte ville ta hem henne innan kattungarna fått sin första vaccinationsspruta. Hursomhelst har vi pluggat in en Feliway-dosa för att Tamsins mammahormoner ska lägga sig lite och även Pumlan känna sig lite mer hemma. Uppfödning är ibland en övning i att ha is i magen och oftast lönar det sig och faller ut i t ex sådana här stunder:
Bobo, Tamsin och älskade Dexy.
Tagged as:
Bobo,
Clarendon,
Dexy,
foton,
kattungar,
Kull 2,
Tamsin
Kattungarna fyller 8 veckor i dag och jag kan inte vara där för att fira dem. De fick dock sin första vaccinationsspruta igår och alla har varit spralliga nu i kväll, enligt rapport från husse, så förhoppningsvis slipper de några biverkningar.
Själv ligger jag på ”Riget”, Rigshospitalet i Köpenhamn, sedan torsdag förmiddag men det är först nu, natten till lördag, som jag fått i gång gästbredbandet. Jag ska berätta lite grann om vad som hänt men det kan vara en idé först att få en introduktion till begreppet tvilling-tvillingtransfusionssyndrom. Det drabbar bara enäggstvillingar med gemensam moderkaka. Tvillingar i sig är ovanligt; 1/3 av dem är enäggstvillingar (vilket för övrigt inte är ärftligt) och av dessa är det 70% som har gemensam moderkaka, men bara 15% som drabbas av transfusionssyndromet. Det är alltså så ovanligt att man i Sydsverige remitterar utomlands, i Malmö till Hamburg och i Lund till Köpenhamn. Jag bor ju i Malmö men blev inlagd i Lund eftersom de har bättre kompetens på extremt prematura barn. Det blev inget Hamburg eftersom min livmodertapp var för instabil för resan, så jag låg inne på Lunds förlossningsavdelning i några dagar innan de ansåg läget tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna åka ambulans över bron – och då förstod jag bättre varför jag inte skickats till Hamburg. Resan var ett litet helvete av illamående, matthet och spya – och all stress är en risk för livmodertappen.
Väl här gick det väldigt fort: tvillingarna undersöktes med ultraljud och läkaren – en fantastisk person som också är klinikchef på Rigets Ultraljudsklinik – rekommenderade oss att gå in med titthål till moderkakan och via laser bränna av de kärl som ställer till det för mina små. Hon var också tydlig med oddsen: 80% chans att minst en klarar sig, men bara 1/3 chans att båda, i synnerhet den till vänster, klarar sig. Mitt och min sambos livs dilemma men vi valde att satsa, eftersom alternativet såg ut att bli förlossning om ett par veckor och då med fördubblad risk för hjärnskada än om vi gör laseringreppet. Planen som det var sagt var att ingreppet skulle gjorts på fredagen men eftersom den stora mängden fostervätska i magen pressade mot livmodertappen såg de ingen anledning att vänta.
Två timmar senare låg jag på operationsbritsen och skakade av gråt och oro för den ofrånkomliga tanken att jag med 66% sannolikhet dödade ett barn som sprattlat så glatt i min mage hela dagen, trots en katastrof i vardande. När jag kvicknade till fick jag veta att tre kärl av gemensamt blodomlopp bränts i moderkakan och att jag tappats på 3 l (sic!) fostervätska. Normal mängd för det här stadiet är 2,5 dl – det ger ett hum om varför min livmodertapp inte pallade trycket. På kvällen kollades hjärtljud och båda hördes väl. Fredag morgon kollades allting med ultraljud igen – hjärt- och hjärnflöden, fostervätska m m – och allt såg helt normalt ut. På båda. Vi ser alltså ut att ha klarat åtminstone operationen och det första dramatiska dygnet. Kvarstår att min livmodertapp trots allt påverkats och att jag därför bör ta det väldigt lugnt. Birka kan jag glömma, förstås, men har jag tur kanske jag får komma hem inom en vecka. På måndag skickas jag hem till Sverige i alla fall. Jag saknar katterna och kattungarna så.
Hoppas att ni som väntar på uppdateringar om kullen står ut lite till – husse har tagit bilder och när jag orkar ska jag försöka ta mig tid att redigera dem och lägga ut i bloggen. Jag kan i alla fall med säkerhet säga att ingen är så nyfiken och otålig över vad som händer med dem och hur de utvecklas, som jag är.
Till sist vill jag berätta de underbara nyheterna från Caturdays första kull, Serif-kullen, att det har gått så himla bra för båda de kattungar som nyligen flyttade. Minion upptar sina nya mattars tid med bus och påhitt och han verkar redan ha frälst halva Stockholms författarkotteri… vi får hoppas att hans ägare Martina får lite tid över till författande också. Sedan har vi Minions syster Caslon, numera Luna, som fått en bästa vän i chihuahuan Myra. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Myras och Lunas blogg med matte Emelies finfina bilder. Ett MMS som nådde mig på sjukhuset häromkvällen fick mig varm i hela hjärtat; det föreställde Luna och Myra sovande i en liten hög tillsammans. Jag är båda dessa hushåll så oändligt tacksam för den kärlek de ger och får från sina nya familjemedlemmar.
Tagged as:
kattungar,
Kull 2
I dag är det många jämna dagar som sluter upp. Den älskade, underbara David-kullen fyller 7 veckor. Den senaste veckan har varit fantastisk. De är så duktiga på mat och lådbestyr, de är sociala, upptäckande, bättrar på motorik som de kan använda till bus och kel. De lär sig veta hut och blir också fint omhändertagna när det behövs.
Det här inlägget kommer dock att fokusera lite mer på det privata planet för mig som är uppfödaren bakom Caturday. Det är även i dag som de två knoddarna i min mage fyller 23 veckor. Det är ett år sedan min far dog. Och det är en dag sedan jag blev akut inlagd på grund av komplikationer med min graviditet som gör att risken för prematur förlossning där barnen har ”utomordentligt små chanser” har blivit betydande. På fredagen den 13:e, ironiskt nog. Jag ligger just nu och skriver detta i en bädd på Kvinnokliniken i Malmö med slangar, kranar och plåster på armarna och det är min sambo som lägger ut detta på bloggen hemifrån. Det ser för tillfället ljust ut att jag ska klara det nästkommande dygnet utan att någon förlossning går igång. Det innebär i så fall att jag imorgon bitti ska skickas till Hamburg för ett ingrepp som i bästa fall häver den destruktiva process som pågår blodomloppet hos mina små tvillingar och i värsta fall leder till ett missfall. Det är alltså två olika komplikationer som påverkar varandra som händer just nu.
Jag hade tänkt att hålla den här bloggen fri från privata utsvävningar men eftersom vi kommer att vara bortresta till åtminstone onsdag nästa vecka, och kullen kommer att vara under god uppsikt av underbara vänner och kattvakter under tiden, känns det viktigt för mig att berätta hur det ligger till för intressenter, vänner och uppfödarkollegor. Jag kommer såvitt jag vet inte ha tillgång till dator under den kommande tiden och är oavsett ordinerad liggläge så detta blir sista inlägget på ett tag. Med hopp om en stark återkomst om någon vecka igen.
Camilla.
