Kattungarna fyller 8 veckor i dag och jag kan inte vara där för att fira dem. De fick dock sin första vaccinationsspruta igår och alla har varit spralliga nu i kväll, enligt rapport från husse, så förhoppningsvis slipper de några biverkningar.
Själv ligger jag på ”Riget”, Rigshospitalet i Köpenhamn, sedan torsdag förmiddag men det är först nu, natten till lördag, som jag fått i gång gästbredbandet. Jag ska berätta lite grann om vad som hänt men det kan vara en idé först att få en introduktion till begreppet tvilling-tvillingtransfusionssyndrom. Det drabbar bara enäggstvillingar med gemensam moderkaka. Tvillingar i sig är ovanligt; 1/3 av dem är enäggstvillingar (vilket för övrigt inte är ärftligt) och av dessa är det 70% som har gemensam moderkaka, men bara 15% som drabbas av transfusionssyndromet. Det är alltså så ovanligt att man i Sydsverige remitterar utomlands, i Malmö till Hamburg och i Lund till Köpenhamn. Jag bor ju i Malmö men blev inlagd i Lund eftersom de har bättre kompetens på extremt prematura barn. Det blev inget Hamburg eftersom min livmodertapp var för instabil för resan, så jag låg inne på Lunds förlossningsavdelning i några dagar innan de ansåg läget tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna åka ambulans över bron – och då förstod jag bättre varför jag inte skickats till Hamburg. Resan var ett litet helvete av illamående, matthet och spya – och all stress är en risk för livmodertappen.
Väl här gick det väldigt fort: tvillingarna undersöktes med ultraljud och läkaren – en fantastisk person som också är klinikchef på Rigets Ultraljudsklinik – rekommenderade oss att gå in med titthål till moderkakan och via laser bränna av de kärl som ställer till det för mina små. Hon var också tydlig med oddsen: 80% chans att minst en klarar sig, men bara 1/3 chans att båda, i synnerhet den till vänster, klarar sig. Mitt och min sambos livs dilemma men vi valde att satsa, eftersom alternativet såg ut att bli förlossning om ett par veckor och då med fördubblad risk för hjärnskada än om vi gör laseringreppet. Planen som det var sagt var att ingreppet skulle gjorts på fredagen men eftersom den stora mängden fostervätska i magen pressade mot livmodertappen såg de ingen anledning att vänta.
Två timmar senare låg jag på operationsbritsen och skakade av gråt och oro för den ofrånkomliga tanken att jag med 66% sannolikhet dödade ett barn som sprattlat så glatt i min mage hela dagen, trots en katastrof i vardande. När jag kvicknade till fick jag veta att tre kärl av gemensamt blodomlopp bränts i moderkakan och att jag tappats på 3 l (sic!) fostervätska. Normal mängd för det här stadiet är 2,5 dl – det ger ett hum om varför min livmodertapp inte pallade trycket. På kvällen kollades hjärtljud och båda hördes väl. Fredag morgon kollades allting med ultraljud igen – hjärt- och hjärnflöden, fostervätska m m – och allt såg helt normalt ut. På båda. Vi ser alltså ut att ha klarat åtminstone operationen och det första dramatiska dygnet. Kvarstår att min livmodertapp trots allt påverkats och att jag därför bör ta det väldigt lugnt. Birka kan jag glömma, förstås, men har jag tur kanske jag får komma hem inom en vecka. På måndag skickas jag hem till Sverige i alla fall. Jag saknar katterna och kattungarna så.
Hoppas att ni som väntar på uppdateringar om kullen står ut lite till – husse har tagit bilder och när jag orkar ska jag försöka ta mig tid att redigera dem och lägga ut i bloggen. Jag kan i alla fall med säkerhet säga att ingen är så nyfiken och otålig över vad som händer med dem och hur de utvecklas, som jag är.
Till sist vill jag berätta de underbara nyheterna från Caturdays första kull, Serif-kullen, att det har gått så himla bra för båda de kattungar som nyligen flyttade. Minion upptar sina nya mattars tid med bus och påhitt och han verkar redan ha frälst halva Stockholms författarkotteri… vi får hoppas att hans ägare Martina får lite tid över till författande också. Sedan har vi Minions syster Caslon, numera Luna, som fått en bästa vän i chihuahuan Myra. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Myras och Lunas blogg med matte Emelies finfina bilder. Ett MMS som nådde mig på sjukhuset häromkvällen fick mig varm i hela hjärtat; det föreställde Luna och Myra sovande i en liten hög tillsammans. Jag är båda dessa hushåll så oändligt tacksam för den kärlek de ger och får från sina nya familjemedlemmar.
{ 6 comments… read them below or add one }
Usch, vad tufft att behöva ta ett sådant beslut! Men vad skönt att höra att läget fortfarande är stabilt för er. Jag och Henrik håller tummarna för att det ska fortsätta så och att du kanske kan få komma hem snart. Sjukhus är inget vidare och jag slår vad om att katterna saknar sin matte lika mycket som du saknar dem.
For en vanskelig avgjørelse å ta – så bra det har gått fint så langt. Vi krysser fingrene
Det hade varit mycket roligare om du hade kunnat åka på Birka än att behöva genomgå op och helvetesfärder över bron. Jag hoppas att det går bra för er allihop. Håller tummarna för det.
Hoppas även på att få se lite bilder på kattungarna, men mer på att allting blir bra. Så klart.
Jag önskar dig och barnen allt väl, hoppas så att allt ska gå bra! Och även med katterna.
Ren slump att jag tittade in här nu men efter att ha läst det här (och nedanstående inlägg) vill jag inte lämna sidan utan att ha lämnat mina välgångsönskningar. Jag hade hört att du var med barn, men att det var tvillingar! Och nu detta. Jag hoppas att allt går fint och att du snart, men inte för snart, får hålla båda två i dina armar. Från hjärtat, kramar.
Tänker på er och skickar över lte kraft ….