- Min goda vän Stephs katt IP NL*Pendragon’s Weathergirl alias Zoé blev World Winner i helgen! Det är förmodligen det finaste epitet man kan uppnå utställningsmässigt inom FIFe och jag har svårt att tänka mig en katt som så väl förtjänar WW09 framför sitt namn. Zoé är en av de absolut vackraste och mest rastypiska katter jag sett oavsett ras men som cornish rex är hon bara helt outstanding! Hennes enda fel är att hon är kastrerad. Steph har cornish rex-uppfödningen AmazingNature’s som hittills fött upp en väldigt fin kull, som blev BIS när den ställdes ut på Sydkattens utställning i våras. Något jag dokumenterade med en massa bilder i ett blogginlägg. Jag har fått tillåtelse att flasha Zoé lite här i bloggen, titta och njut:
WW09 IP NL*Pendragon's Weathergirl
- Kattungarna har börjat bajsa! Tänk att vara uppfödare och leva en tillvaro där dylikt ses som nyheter… Hursomhelst, ett helt gäng minikorvar har hittats i sandlådan så äntligen börjar de fatta vad man ska ha den till. Fast föda är fortfarande konstigt men jag tror att åtminstone hälften har vågat sig på att ta sig några smakbitar. Duktigast är helt klart Kungen.
- Jag har äntligen fått svaret från Dexys obduktion. Vid det första beskedet hade de inte sett någonting – det är då de öppnar upp kroppen och tittar på organ o dyl för att se tecken på organsvikt eller andra uppenbara saker. Vid det andra hade de kollat på t ex hjärnan och precis som jag väntat mig var det där de fann förklaringen. Dexy hade en hjärntumör. Om vi upptäckt detta tidigare, via CT-scanning eller magnetröntgen, hade lösningen ändå varit avlivning. Jag är å ena sidan väldigt tacksam att ha fått ett klart besked på vad som hände – vad jag förstår hör det inte till vanligheterna att man får något svar på när en katt avlivas pga neurologiska symptom. Å andra sidan undrar jag varför vi inte omedelbart då vi kom in till sjukhuset under helgen fick reda på att möjligheterna att kolla hjärnan inte fanns på Djursjukhuset i Malmö, utan att vi i så fall skulle remitteras till Helsingborg. På så vis hade vi kanske kunnat undvika att han fick tillbringa sina sista sex timmar på en plats han avskydde och dessutom dö utan de människor han såg som sin trygghet.
Den senaste veckan har jag gråtit och sörjt väldigt mycket igen efter att ha landat lite grann av allt som hände efter att Dexy dog (kattungarna föddes och rutinultraljudet i min graviditet visade på ett sällsynt komplicerat tillstånd som är livshotande för tvillingarna). Vi fick en tid hos en kurator för att bearbeta och reda ut att vi drabbats av så mycket svårigheter så här långt i min graviditet och hon blev nog lite ställd när jag nästan galghumoristiskt pratade på om hur jag upplevt komplikationerna hittills, medan jag i slutet av mötet fullständigt bröt samman då vi av en tillfällighet kom in på Dexy. Jag känner fortfarande frustration över att jag inte kan förmedla hur oändligt mycket Dexy betydde för mig, att jag inte kan tänka på honom eller skriva detta utan att gråta och att jag har så svårt att vilja acceptera ett liv och en framtid utan honom. Men mestadels känner jag faktiskt den där tacksamheten av att ha haft honom i mitt liv och att sorgen är ett tecken på en stor, stor kärlek. Att vara uppfödare och i bästa fall lägga grunden för en sådan relation mellan en utflyttad katt och dess ägare är ett makalöst stort äventyr och privilegium.
{ 5 comments… read them below or add one }
Vad skönt att ni fått svar på vad som egentligen hände, även om jag förstår att ni tänker att saker kunde ha gjorts annorlunda. Även om du inte verbalt kan uttrycka hur mycket Dexy betydde för dig, så tror jag att många kattägare förstår ändå eller i alla fall till viss del. Däribland jag, även om jag har den stora lyckan att ha mina katter kvar i livet fortfarande. Ta hand om dig!
Så sorgligt och hemskt, det som hände Dexy, men ändå bra att få veta vad som egentligen var fel. Det är inte alltid så att det man tror ska få en att bryta ihop verkligen gör det, utan det kan vara något annat. Att förlora din älsklingskatt är ju inte heller någon liten sak, men det kanske kan vara svårt att sätta sig in i för icke-kattägare.
Jag fick själv en hjärntumör förra året, men är nu frisk. För ett par veckor sedan fick jag missfall i vecka 13. Det är båda svåra upplevelser, men det finns annat som kan tyckas mindre som jag i vissa stunder kan sörja mer över. Livet är inte logiskt och följer inte givna spår…
Tack för er empati och era funderingar, de betyder mycket! Anna-Stina: Vilka otroligt tuffa motgångar du fått genomgå – det är sådant man verkligen inte kan föreställa sig. Varmaste kramarna till dig!
Åh Camilla, så skönt för dig att få förklaringen, att veta varför han dog. Jag vet att det var viktigt för dig. Att älska är att släppa taget lite grand och våga riskera att sörja helt otroligt då man mister, men vad vore livet utan kärlek?
Kram till dig och de alldeles nya små liven.
Så bra de fant en konkret forklaring. Jeg tror alle vi som elsker dyrene våre forstår hvor forferdelig å miste en katt kan være. De som ikke forstår det har aldri fått oppleve den type forhold – og det er jo deres tap..
..og Zoe er vakker!