Elegi över en oändligt älskad katt

I dag 09.10 dog min första katt Dexy. Han blev inlagd i söndags när vi upptäckte att han inte kunde gå, utan vinglade så kraftigt att han föll. Tyvärr kollades inga neurologiska skador upp trots min uttryckliga önskan, utan han sattes på kortison och antibiotika. Igår, måndag, var han så pigg att han fick komma hem, tyckte veterinären. Då hade han visat stort motstånd mot flera delar av undersökningsmomenten, i typisk Dexy-anda. Jag hade varit enormt orolig för min skatt och glädjen när jag fick hämta hem honom var stor. Väl hemma åt han lite mat och lade sig sedan att sova bredvid mig vid datorn. Flera gånger under dagen lade jag mig ned intill honom och stoppade mitt ansikte mot hans päls, kliade honom – som han älskade – på kinden och under hakan och sade att jag älskar honom, vilket jag aldrig kommer att sluta göra. Eftersom jag visste att han hatade att vara på djursjukhuset och att det nästan var nog för att göra honom sjuk var jag så glad att vistelsen varit så kort.

Vi lade oss tidigt och vid midnatt vaknade jag plötsligt av att Dexy, som alltid låg längs med mig under täcket, andades häftigt, kort och fort. Hela kroppen rörde sig efter dessa hastiga, korta rörelser. Jag ringde till djursjukhuset akut och fick deras standardtips att komma in igen men eftersom Dexy strax andades normalt igen samt klarade att gå på golvet utan att vingla ville jag inte utsätta honom för det. Vi somnade om. Klockan tre vaknade jag av en duns. Jag flög upp och såg Dexy ligga på sidan, på golvet, utan att röra sig men vid medvetande. Jag fick lägga in honom i buren eftersom han inte kunde eller ville röra sig själv. Sedan bar det av till djursjukhuset akut igen.

I morse, då jag själv satt på Kvinnoklinikens akutmottagning pga en del oförklarliga symptom under min graviditet, fick jag ett samtal ifrån veterinären. Hon sa att han låg på sidan och var okontaktbar, att han inte kunde resa sig. Under samtalets gång började han krampa kraftigt och veterinären sade att i hans tillstånd var det enda rätta att hjälpa honom att somna in. Jag frågade om de inte kunde lösa kramperna, hjälpa honom, ta reda på orsaken, men han var i för dåligt skick för fler undersökningar. Jag gav min tillåtelse, självklart, att avliva honom. Sedan bröt jag ihop och jag har fortfarande inte lyckats ta mig samman. Mitt ansikte gör ont av salta tårar och jag fick rätt omgående feber.

Efter min egen undersökning, som var av det optimistiska slaget, tog jag och Dexys husse en taxi till djursjukhuset. Jag var fast beslutad om obduktion men föga anade jag att obduktionen i sig kostade en spottstyver medan den kylda akuttransporten till SVA skulle kosta åtskilliga tusen. Jag och husse tittade uppgivet på varandra. Vi skulle inte ha råd att obducera Dexy och därmed få stilla våra frågor kring vad som egentligen hände. Detta pga en tandvårdsräkning från förra veckan på 6000 kr för en av de andra katterna, samt det faktum att Tamsin föder vilken dag som helst och därmed måste ha en buffert för sin kull. Hade det gett oss Dexy tillbaka hade jag gått genom eld och vatten men när det bara var för oss själva fick vi bita i det sura äpplet. Vi fick åtminstone klappa honom, klippa av en lock av hans ljuvliga, alltid lika mjuka päls och jag fick klia honom runt huvudet en sista gång. Jag har förlorat närstående, familjemedlemmar, men förlusten av Dexy – min mest speciella katt – är den svåraste jag varit med om. I mina ofärdiga utkast till hemsida hittade jag den text jag skrivit om Dexy:

Lilleskog’s Pummelo alias Dexy (Dexter, Dex)

Född: 2002-06-15
e. Golden’s Lucifer
u. Golden’s Pearl
Färg: Choklad (b)

Dexy var den första cornish rexen att flytta in med mig. Jag hade tingat Bobo hos uppfödaren och läste mig snart till att katter av rasen överlag föredrog kattsällskap. På Nordiska Rexringen hittade jag så min chokladfärgade klimp, under omplaceringsannonserna. På några dagar hade jag fått kontakt med ägaren, åkt upp till Kungsbacka med tåg och hämtat hem den lille gynnaren. Innan Bobo kommit hem var Dexy en försiktig men tillgiven kisse men så snart den lille bebiskatten kommit över tröskeln antog Dexy den skepnad och roll som de flesta känner honom som i dag. En gubbe i kattformat, oändligt tålmodig mot sina artfränder, generös och älskad av alla – men understundom skipar han rätt så att ingen ifrågasätter det. Mot oss människor är han knepigare. Det är svårt att beskriva hur speciell denne distingerade farbror är men några adjektiv är: envis, högljudd, foderallergisk, hetsätande, hungrig och med en ohygglig vikt fördelad på de fyra små, små tassarna, som gärna halkar omkring på ens revben tidiga morgnar. Han vägrar låta sig bäras – även om han aldrig gjort en aggressiv åtbörd varken med mun eller tassar. Dexy väcker oss genom att dutta med tassen i ens ansikte. Hans uppfinningsrikedom i att påkalla uppmärksamhet är beryktad och han spankulerar gärna fram och åter framför datorskärmen om han vill något eller ställer sig ute i hallen och gapar en brandlarmsliknande trudelutt. Vanligtvis rör hans konversationsämnen mat – något han alltså har ett komplicerat förhållande till som både foderallergiker och hetsätande.

Nu låter kanske Dexy som en något osympatisk katt – och förvisso är han den som sist brukar vinna nya människors hjärtan. Mitt är förlorat till honom sedan länge. Det är svårt att inte ha ett särskilt kärleksfullt förhållande till de lite knepiga katterna, som inte är så tillrättalagda och okomplicerade men som i gengäld ger så mycket åter då de faktiskt visar sin tillgivenhet och tillit. Dexy är sådan och om livet hade en topplista över de underbaraste sakerna finner vi högst upp en Dexy som vilar under täcket med mig, utsträckt längs min sida och med huvudet på min arm.

Dexy var min inte särskilt hemliga favorit och tanken på att aldrig få ha honom utsträckt vid min sida igen, det jag såg som det finaste i livet, gör mig tröstlös. Dexy blev 7 år och 3 månader.

Tagged as: Dexy