Nya bilder: 3,5 veckors-”bonnisar”

Igår (onsdag) tog jag och Caturday-hussen en promenad till fodervärdarna för att hälsa på kullen igen. Jag fick klämma på dem lite i fredags, innan jag for till Göteborg på 30-årsfirande, och återigen kunde jag konstatera att de växer, frodas och är helt underbart trygga och harmoniska i sättet. Till och med när det spelades X-box ute i vardagsrummet med högtalare inkopplade verkade de obrydda av allt oväsen. Kamerans batteri dog rätt snabbt in i fotosessionen, så det blev några få bilder och mestadels på nya favoriten, Clarendon. Det ser alltmer ut som att det är hon får flytta hem hit som hushållets fjärde kisse. Clarendon är en riktigt kavat tjej som har väldigt mycket spring i benen. Hon var väldigt gosig och verkar ha lagt av med sitt högljudda protesterande sedan senaste bildbomben. Gaddarna är på g och det visade Clarendon tydligt genom att smågnaga på mina händer medan buset lyste i ögonen på henne. Så där får du inte göra, förmanade jag, samtidigt som jag försökte hålla mig från att visa alltför mycket hur otroligt gullig hon var.

Clarendon, som ser ut att få två svarta prickar på nosen.

Rultorna Caslon och Minion är fortfarande lugnast och vänast. Tycker om att vara med bara människor i långa stunder, innan de letar upp mamsen för en slurk i mjölkbaren. Runda och så goa att man bara vill plocka upp dem och gno deras trinda små magar mot ansiktet.

Lilla Caslon. Rund - men vig!

Minion tar plats i baren!

Mammas kompis Bibi har börjat bli vän med de små.

För övrigt verkar de små rebellerna ha gått in i en fas av självförnekelse. Det är ju inte lätt som liten att stå upp för att man är annorlunda utan då vill man ju helst se ut som alla andra – med följden att våra små gryn bestämt sig för att se ut som snaggade bondkatter. Jag vet att jag nämnde ”late bloomer”-fenomenet i denna kull i förra uppdateringen och jag får nog fortsätta skylla på det ett tag till. Under veckan har jag velat fram och tillbaka mellan att anmäla kullen till Birka, som nämndes i förra inlägget, eller Västsvenska Kattklubben, som har utställning två veckor tidigare i månadsskiftet oktober-november. Jag hade väldigt trevligt på VK förra året; Tamsin blev utställd för första gången som vuxen och blev NOM. Om BIV blev hon dock klådd av den här kullens pappa, Yams, som jag också fick se för första gången. Denna gången kan det vara värt att vänta till Birka, eftersom jag tror att kullen behöver varje vecka de behöver för att utvecklas till just cornish rex, så att inte domarna misstar dem för german rex… Som vanligt blev det ändå ett galleri med fler bilder än jag vågar lägga ut i ett och samma inlägg – spana in det här!

Sist men inte minst vill jag gratulera Janne och Barbro, som har Ärenskogens uppfödning, till att Tamsins dejt Linus blivit Grand Internationell Champion. Dessutom gick han och blev Best In Show – inte bara en gång, utan två dagar på raken – på Fräsets utställning förra helgen. Jag såg Linus första gången på en utställning förra sommaren, den gången var det hans kullsysters tur att bli BIS. Han tävlade som vuxen redan då, medan Tamsin fortfarande var junior, och han blir verkligen bara vackrare med tiden – en egenskap som alls inte är tokig hos en cornish rex. Rasen är ju så extrem i sitt utseende att katterna ofta ser som flashigast ut när de är ungkatter – aldrig är öronen större än då osv. Tamsin har haft ett långt sommarlov tillsammans med Linus norr om Uppsala och vi saknar henne enormt här hemma men försöker att ha is i magen med att låta henne stanna tills hon kan komma hem dräktig – så att det inte blir fler långresor för henne. Då är det fint att få bilder emellanåt på hur hon trivs. Detta är den senaste från Janne och det ser onekligen ut som att Tamsin gillar sin tilltänkte. Mitt hjärtas katt Tamsin!

"Långben" GIC S*Ärenskogens King of Forest och Tamsin.

Tagged as: Bibi, foton, kattungar, Linus, parning, show, Tamsin